Under Charlottes underligheter.

Jag är rädd för att bli sårad igen. Men står ändå inte ut. Den är den där känslan som Anna å ja diskuterade igår. Den är farlig å bara finns. Betyder så mycket utan betydelse. Man vet vad som inte kommer att ske men samtidigt vill man att det ska ske, men ändå inte. Känslan som är så obeskrivligt svår. Vacker å förfärlig. Kärlek eller hat? Jag vet inte. Jag vet att den känslan gör mig rädd. Ingen som beter sig så är nånsin värd en enda tår mer från mitt öga. Har gett för många.

Hade en underbar födelsedagsfest i lördags. Nästan alla mina nära å kära var där. Några saknades, men jag vet var jag har dem ändå. De som kunde gjorde min kväll alldeles underbar, natten var ung. Men slutade fint. ;) Önskar den hade varat i evigheter, men det roliga måste gå över.

Har en önskan kvar av sommaren. Två val. Bara jag blir lycklig.

Hepp. Hepp.