Vändning.

Att allt kan vända så fort å när man minst anar det. Man kanske inte ska klaga när man tror att det är som värst. Det blir ju uppenbarligen alltid bättre. Men man slutar ju visserligen aldrig att förvånas ändå.

Nu när jag cyklade hem efter en uppenbart bra dag så kom ja å tänka på en liten (egentligen) obetydlig händelse som inträffade för några veckor sedan. Jag cyklade vägen över stan till jobbet. Å på ett ställe jobbade en "sobgubbe" (man kallar inte unga för gubbe) å lastade på sina sopor där det skulle vara. Å när jag cyklade förbi så hälsade han på mig med ett glatt "hej!". Å jag tänkte, varför hälsar han på mig för? Jag känner inte honom. Åh, blir så trött på att vi svenskar alltid ska vara så osociala egentligen. Han kanske bara hade en bra morgon med glatt humör. Det var ju rätt trevligt ändå. Ahja, jag vet inte vad jag vill ha sagt med det, det kom över mig på vägen hem bara. Ahja.

Jag har insett att jag är en härjig, tjatig å ihärdig person (ibland, men för det mesta). Men så har jag också lärt mig att det är rätt bra ändå, man måste ju komma nånstans här i livet. ;P

Det finns ju egentligen en hel del massa tankar som jag skulle kunna dela med mig, just här å just nu. Men det får nå uppkomma en annan dag. ;)

Hepp. Hepp.



Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits